Hej mina vänner. Ja jag orkar inte berätta något om helgen. Bilder finns på bdb. Men ja jag kan säga att det har funnits många känslor denna helg och mitt humör har verkligen gått upp och ner. Jag har även velat lite men nu vet jag vad jag vill. Från att gå från "jag vill inte förlora dig" till "jag skiter it, du är inte mitt problem längre". Och ja jag har "bråkat" med Magge. Eller ja inte bråkat precis. Jag vet inte vad jag ska kalla det riktigt. Men det började igår kväll. Eller ja det har väll pågått ett tag.

Jag och Magge är bästa vänner men på senaste tid har vi glidit längre och längre ifrån varann. Och det är något som jag verkligen har hatat. Och det känns som att prata med en vägg för fan. För om jag frågar om vi kan hitta på nått i veckan så svarar han ja, men det blir inte av. Anledningen till att vi har glidit ifrån varann är för att han vill tänka mer på sin framtid och mogna till. Detta är hans anledning. Min anledning är fortfarande att det känns som att snacka med en vägg. Och det har det väll alltid vart. Vad jag än säger som har med hans liv att göra så stänger han liksom bara av mig. Typ som i höstas med bråket? Förs säger han inget. Liksom 1 vecka senare typ. Hallå? Vad är det som är så svårt att förstå? Jag skulle kunna springa runt hela världen för att komma dit han är för att torka hans tårar. Han betyder så jävla mycket. Obeskrivligt mycket.

Mitt sista sms var "jag skiter it, jag vill ha min tröja och sen kan ju du höra av dig". Men grejen är den att han inte kommer att göra det. Det vet jag. Han anstränger sig liksom inte ens. Så varför skulle han göra det nu? Och varför bryr jag mig? Och varför fortsätter jag straffa mig med massa skit? Först Viktor, sen får jag tag på en liknande snubbe fast mera lugn. Och vad väntar nu? Jag vill ha den gammla Magge och det vet han. Den Magge som finns nu är iskall. Och jag säger bara att jag inte bryr mig, men jag bryr mig så fucking jävla mycket så det finns inte. Jag grät några tårar i min ensamhet imorse. Och jag sitter liksom med tårar i ögonen nu. Jag vill gå tillbaka till det som var innan. Men nu kan jag bara gå framåt. Straffa mig mer, känna mig underlägsen. Det är nog där jag trivs när det gäller killar. Bli behandlad som en fitta. Inte för att Magge bettede sig riktigt så mot mig. Och det är jag glad för.

Magge du är den enda som betyder något just nu! Jag skulle springa 10000 mil för att torka dina tårar och se dig le. Kan du förstå det?