Idag när jag gick från bussen kände jag självförtroendet brinna i mig. Jag kände mig som en anständig och mycket fin och bra tjej. Antagligen så har det med filmen jag kollade på i bussen. The pursuit of happyness (jakten på lycka). Men jag kände mig verkligen anständig, ordningsfull och framgångsrik faktiskt. Trots att jag nog inte alls såg så himla fin ut där jag gick i mina svarta strumpbyxor, svarta halvlånga kjol, svarta adidas tröja och en beige kavaj jacka på det. Och inte nog med det så hade jag satt upp håret i en hästsvans, mycket slarvigt (som jag alltid gör) och med feta utväxten på det. Men jag kände mig bra och jag kände mig lycklig, precis som jag tror att en riktig anständig, ordningsfull och framgångsrik person gör, och inte en wannabe som mig.

Men vad är det som fick mej att må så jävla bra och tycka om mej själv så jävla mycket? Ärligt talat så vet jag faktiskt inte. Men jag hoppas att det var filmen som fick mig att tänka till lite extra. Det finns de som har det värre ställt en mig och även om man verkligen är i botten på flaskan så går det alltid att komma upp på ett eller ett annat sätt. Och det har Chris Gardner visat oss alla. För er som inte vet vem han är så kolla på the pursuit of happyness. Filmen är en bra depp/pepp film. Kolla på den när du är depp någon gång för som sakt den gör dig pepp på det mesta. I alla fall på livet.

Och ja snart ska jag packa väskan med vattenpipa och öl och sedan tar jag nog faktiskt årets första cykeltur hem till Becka. Och belive me, jag kommer dööö på vägen. Men jag älskar min röda kronan, utan den hade jag inte kommit långt förra året. Iaf inte hem efter åfesten i somras haha. xD