Det var på våren år 2001 när Sandra och hennes familj chockbeskedet. Sandras mamma Lena var 33 år och hade fått bröstcancer. Behandlingen började kort därefter. Fyra år senare såg allt bra ut igen.
Den 16 december 2005 gick Sandras mamma bort och det var Sandra som hittade henne liggandes på köksgolvet.

När Sandra fick reda på att hennes mamma hade cancer så var hon bara elva år. Hon hade hört ordet cancer innan men det enda hon visste om sjukdomen var att man dog utav det. Hon grät ofta och beskedet kom som en stor chock för alla i hennes familj. De lärde sig att älska varandra mer och ta vara på tiden de hade eftersom de inte visste hur länge Lena skulle klara det. Sandra tyckte att det var jobbigt att se sin mamma brytas ner, ibland orkade hennes mamma inte ens gå upp från sängen. Men Lena visade det aldrig. Hon intalade sig själv och andra att hon mådde bra fast hon egentligen inte gjorde det.
- Mamma spydde ibland pga. cellgifterna. Och jag minns en gång när hon och jag satt i bilen på väg hem från en av mina träningar då hon blev tvungen att stanna bilen vid sidan av vägen för att spy. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var pinsamt.

I Sandras skola reagerade folk annorlunda. Vissa visste att hennes mamma var sjuk men inte vad hon led utav, andra visste det inte alls.
- Man såg det inte på henne att hon var sjuk. Hon hade peruk och det var väl det som gjorde att folk inte förstod. De som visste något tyckte synd om mig. Jag ville inte att de skulle det för det blev bara jobbigare.

Det är kanske är bäst om du kommer hem nu.
Den 16 december 2005 var den dagen Sandra hittade sin mamma livlös på golvet. Sandra och hennes mamma var ensamma hemma eftersom Sandras lillebror hade gått till skolan och hennes pappa var på ett jobb i Södertälje.
- Jag ropade till henne och frågade hur mycket klockan var. Men hon svarade inte så jag trodde att hon hade somnat.
Det var när Sandra skulle gå upp på övervåningen för att hämta sin jacka som hon såg hennes mamma. Hon sprang fram och ruskade om henne och skrek i hopp om att hon ska vakna till. Chocken gjorde så att det tog ett tag för Sandra att förstå att hon måste ringa på hjälp.
Sandra ringde hem till sina morföräldrar som kastar sig ut i bilen för att köra hem till Sandra. Därefter ringer Sandra sin pappa och det är han som säger åt henne att ringa 112.
-Kvinnan på SOS säger att hon skickar en ambulans och sedan försöker hon göra allt för att lugna ner mig och berättar sedan hur man gör hjärt och lungräddning. Efter ett tag kom mormor och morfar och då fick han ta över.

Ambulansen kommer och Sandra ringer sin pappa igen och säger att det kanske är bäst om han kommer hem. På sjukhuset får de beskedet om att hennes mamma inte skulle klara det. Hennes hjärta slog fortfarande svagt, men de skulle inte kunna hålla henne vid liv eftersom att resten av kroppen hade slutat fungera.
- Bilderna som finns i mitt huvud från den dagen kommer aldrig att suddas ut.


Sandras mamma finns med hela tiden.
Det har nu gått över tre år sen denna dagen inträffades. Hennes familj har gått vidare precis som Sandras mamma hade velat. Hennes pappa har en ny flickvän och nu har alla i familjen kommit varandra närmare in på livet. Sandra mådde mycket dåligt efter att hennes mamma gick bort men nu har hon börjat må bättre.
- En anledning till att jag mår bättre är tack vare allt stöd jag har fått från min familj, mina vänner och min pojkvän. Men visst kommer de stunder som jag mår dåligt men jag har lärt mig att hantera dessa bättre nu än innan.

Sandra vet att hennes mamma är ledsen för att hon inte kommer få vara med och uppleva allt som händer vid liv, men att hon är nöjd med att alltid se vad som händer därifrån hon är nu. Och hon kommer alltid att finnas i allas hjärtan. Men det är inte bara i Sandras kroppsliga hjärta hennes mamma finns bevarad utan hon finns även i ett hjärta intatuerad på Sandras handled.
- Hur dåligt man än mår och hur mycket man än sörjer så måste man gå vidare fast det känns svårt. Varken tabletter eller plåster hjälper mot denna smärta.
Ofta brukar jag säga till mig själv att det faktiskt finns dem som har det värre. Tänker jag så vet jag att jag har en familj som älskar mig fast den inte är hel.

(detta är ett human touch repotage jag skrev idag. Detta är verkligt och det är min vän Sandra som det handlar om)