idag åkte jag te lägenheten och skulle röja med pappa och becka men de visade sej va en snubbe med.. det vart väll bättre än jag trott men sämmre än jag hoppades på. det finns inga många ord som kan förklara. och jag grät, jag grinar jämt, vad fan är fan är felet? ibland undrar jag, jag skulle vilja kunna vara en person som inte grinar, inte en känslokall person, men en sån som kan hålla tårarna tillbaka. kan man träna att bli en sån? typ som att man tränar för att bli bra på fotboll?  kanske kanske inte, men det spelar ingen roll för hur mycket jag än vill så kommer jag aldrig kunna hålla tillbaka tårarna eller spela fotboll. kanske får jag bara inse fakta att jag i hela mitt liv kommer gråta i filmer när någon dör eller gråta i verkligheten pga hur patetiskt någon eller jag är. hur världen är, hur livet fungerar. Ja, jag blir väll illa tvungen.

men tänk om det fanns som ett rehab mot att man gråter för mycket, skulle jag passa in där då?

eller är det bara en grejj, en ungdomms grejj? att man gråter? jag tror aldrig jag har gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjort i ett år nu, inte ens på det året som har gått nu.

eller är det bara en trend? att man bara ska gråta just nu, det kanske är det som är modet? inte vet jag jag är inte mode fikserad?

eller är det som pokemon kort när man var liten? den som gråter mest, den vinner?

eller är man bara helt enkelt så patetisk? att man bara gråter för att man bara gör det?