Det var en tidig måndagsmorgon. Jag tog min stora sportbag i handen och lämnade huset för en sista gång. Jag skulle inte se mitt röda tegelhus eller mitt lilla rosa rum på 2 veckor. Men jag tänkte inte på det då. Det var september, man kände solstrålarna som fortfarande fanns kvar efter sommaren och man visste att det snart skulle bli kallt.

Jag satte mig i den lilla silvriga bilen tillsammans med min mamma och vi begav oss på en färd som skulle vara i ungefär en och en halv timme. Vi sa inte så mycket till varandra. Vi lyssnade mest på musiken som strömmade ut från bilens högtalare. Men jag visste att mamma ville prata, jag visste vad hon skulle fråga och jag visste vad hon ville ha för svar. Men ingen nämnde det som skulle hända inom 24 timmar.

Tillslut kom vi fram. Och jag kände att jag redan ville hem. Men jag spelade stark. Dörrarna öppnades automatiskt för mig och där inne hörde jag barnens lekande och folks prat. Jag och mamma tog den gröna hissen upp tre våningar. Vi visste vart vi skulle och vi visste vad som skulle hända.

Jag satt där i mitt rum. Det var kallt och det luktade speciellt. En lukt man inte känner så ofta, en lukt som inte finns hemma. Lukten var den där steriliserade sjukhuslukten. Den kalla illaluktande lukten som ingen gillar. Och jag gjorde inte heller det.
I rummet stod det fyra sängar av stål och obekväma tunna madrasser. En till mig, en till mamma och två till för några som jag aldrig sett i hela mitt liv, två sängar till två personer som jag aldrig mer kommer att få se.

Efter ett tag så kom det en människa med vita fula kläder och hon sa till mig att vi skulle gå och ta blodprov. De satte något slags plåster i mitt armveck och efter ett tag så försvann all känsel i det partiet. Och de tryckte in en nål i min arm och började tömma mig på blod. Jag kunde inte låta bli att kolla. Sex stycken behållare med rött blod blev det. Sen fick jag gå tillbaka till rummet.

Jag var inte därinne så länge innan nästa kvinna kom in och även hon hade vita kläder. Denna gång fick jag gå en lång bit för att komma dit jag skulle. Inne i nästa rum började de limma fast sladdar på mitt huvud som de sedan skulle kolla nervsystemet i kroppen med. Det lät skumt men jag la mig på en säng och de tryckte på en knapp och hela min kropp reagerade på trycket och hoppade till. Jag har aldrig vart med om någonting liknande i hela mitt 17åriga liv. Och tanken av att hela kroppen hoppar till pga. några sladdar och en knapp känns väldigt konstigt.

Efter besöket som gjorde att jag hoppade till så blev jag tvungen att gå en bit till och prata med två stycken narkosläkare. Jag minns att en var utländsk och pratade med rysk brytning. Men jag hörde vad han sa och där satt jag i en grön stol och lyssnade på hur mycket de skulle använda för att söva mig. Jag fattade ingenting, men mamma lyssnade och nickade och visste precis hur allt skulle gå till.

Sen fick jag gå tillbaka till mitt rum och klockan hade redan hunnit bli mycket. Men det var inte länge jag fick vara själv med mamma inne i rummet. Alltid sprang det någon ut eller in i rummet. Men under en stund då jag och mamma var ensamma så ställde mamma frågan som hon inte hade vågat ställa.
-Är du rädd?
Jag började gråta. Så klart var jag rädd det var en stor sak i mitt liv, en stor sak som skulle ändra mitt liv för alltid, en stor sak som faktiskt skulle kunna gå fel.

Jag fick inte äta den kvällen och innan jag fick gå och sova i den obekväma stålsängen så kom det in en ny kvinna med en vit papperspåse i handen. Hon förklarade för mig att det låg en svamp med någon bakteriedödande tvål i den. Och jag skulle duscha. Jag tvättade mig riktigt noga och när jag var klar så fick jag ta på mig ett vitt sjukhusnattlinne.

Innan jag somnade grät jag igen. Jag var så rädd och jag skämdes. Detta var den sista dagen i mitt liv då jag skulle kunna böja ryggen. Nästa dag var början på mitt nya liv med en stelopererad rygg.


Pusshej, Alx <3