Jag började min busstur i Måsta. En ganska lång bit ifrån min vanliga hållplats. Och som vanligt så var bussen fullsatt när man klev på. Så jag fick stå upp. Min kropp var trött och det enda jag ville var att krypa tillbaka ner i en varm säng, men istället stod jag där på en kall buss med en arg busschaufför. Jag förde några små samtal med min vän, men det var inget som var varken intressant eller roligt. Istället stod jag och kollade ut genom fönstret. Försökte lyssna på andra folks konversationer. Men ingen sa något. Alla var trötta och lika så var jag.

När vi kom till Beroniusgatan så stod jag fastklistrad i en gul stolpe längst fram i bussen och lyssnade på 2 busschaufförer som pratade med varandra genom deras radio. Dem verkade väldigt sura och det kan jag förstå. Klockan var 8 på morgonen och det var måndag. Och när jag tänker efter så är alla busschaufförer arga. Det märker man på deras sätt att köra, och det gjorde man även med min chaufför. Det var nog hans arga och snabba körning som gjorde att jag stod där fastklistrad mot den där stolpen. Och efter endast någon minuts körande så hade jag få ont i höften av allt dunsande mot den där stolpen.

Jag fortsatte med att kolla ut genom fönstret ihop om mer liv där ute. Men det var grått. Man såg några bilar som åkte i motsatt håll och en bil var gul. I rondellen på Västergatan så tvärnitade bussen för en annan bil som kastade sig ut i rondellen. Men det märkte så klart inte jag. Jag var fast i mina tankar om Amerikas politik. Kanske inte det roligaste att tänka på. Men vad gör man inte för att slippa stå och känna att man är nära döden?


Pusshej, Alx <3